Fredag 22/7

Frusen och trött satt jag i bilen och beklagade mig över ännu en tidig morgon och den hårda arbetsdag
som låg framför mig. På radion pratade en man om minnesvärda ting som just denna dag skulle föra
med sig. Efter mycket om och men kom han fram till att faktumet att den sista skrivmaskinsfabriken la
ner denna dag nog skulle vara det mest minnesvärda. Han talade om hur han en gång hade samlat på
dessa symaskiner och hur han sörjde att de inte längre gick att få tag i...

Klockan slog 6.45 och det var dags att ta tjuren i hornen och kliva in på lagret. Maten skulle in i kylen,
väskan  hängas upp, kniv och pennor tas fram och lådor packas upp. Allt kändes ovanligt ansträngande
denna dag och jag förbannade tyst mig själv för att jag lagt mig så sent kvällen innan. Minuterna kändes
som timmar och jag önskade då och då att jag aldrig tackat ja till sommarjobbet.

Efter otaliga timmar av stress och slit kunde jag till sist skriva ut mig och gå hem för dagen. Klockan
var då 14.30 och jag klev ut från lagret med vetskapen om att jag fem timmar senare skulle befinna
mig vid norska gränsen för att träffa ett antal släktingar. Lycklig över detta faktum och stolt över den
avklarade veckan sjönk jag in i en djup sömn så fort jag satte mig i bilen.

Nästa gång jag öppnade ögonen befann jag mig i Töcksfors, utanför min mormors systers lägenhet.
Nyvaken och med ett leende på läpparna blev jag omfamnad av moster Britta, mormor och morfar.
Efter lite kvällsfika och småprat satte vi oss i vardagsrummet för att slötitta lite på nyheterna. TV:n slogs 
på och det norska nyhetsankarets röst uppfyllde plötsligt hela rummet. Allt prat och allt skratt upphörde,
människorna runt om mig tycktes sluta andas. Medan alla sakta men säkert sög i sig vad som just hade
skildrats, fyllde ilska och förtvivlan varenda kvadratcentimeter av rummet. Norge hade utsatts för ett
terrordåd. Norge. Vårat grannland. Fredliga lilla Norge. Jag kunde inte förstå.

Plötsligt kändes inte en tidig, kall morgon eller en lång, stressig arbetsdag så hemsk längre. Världsliga
problem blev genast till små bagateller och jag förbannade tyst mig själv ytterligare en gång, men här
gången av en helt annan anledning. 

Helgen har nu passerat och antalet döda har stigit för varje dag som har gått. Jag kan fortfarande inte
förstå. Jag kan inte förstå hur en enda människa kan orsaka så mycket bedrövelse och smärta. Det
enda jag förstår, det är fredagsmorgonens radiopratare hade helt fel. Fredagen den 22/7 2011 kommer
inte bli ihågkommen för att världens sista skrivmaskinsfabrik la ner, den kommer bli ihågkommen för
något så mycket värre.

Tänkte mest bara visa några bilder på kanske världens trevligaste familj som jag stötte på i Turkiet.
Jag saknar dem mycket minsann.

Då var jag hemma igen då. "Borta bra, men hemma bäst" stämmer kanske inte riktigt in den
här gången, men det är trots allt lite skönt att vara tillbaka. Skönt att sova i egen säng, äta
svensk mat och träffa vänner igen. Fast helst av allt hade jag stannat i Turkiet och inte kommit
hem på ett bra tag. Mmm, det var underbart det. Jaja, här har ni ett urval av de ungefär tusen
bilderna jag klickade fram under resan.


På väg...

Ett av otaliga smyckesstånd.

Dessa fina skapelser kunde man finna i ungefär alla souvenirbutiker.

Resturangtaket på hotellet hölls uppe av bland annat dessa fina palmer.



Allt var så magiskt i kvällssolen

Ödla i bur, sorgligt

Ett alternativt färdmedel var häst och vagn


Frukt- och nötmarknad

En av oändligt många balkongbilder

Ett sätt att slippa den 45 gradiga värmen.

Det var blommor i princip överallt. Så himelens fint tycker jag

För omväxlingens skull tog vi bilen upp i bergen och badade i den 16 grader kalla smältvattens-
forsen.




Alltså gud jag skulle kunna bo i alla de här husen. Så. himla. fina. färger.

För att hitta en kamel i turkiet är det bara att fråga efter en åsna, de går alltid tillsammans.

På väg mot Dimcayi, ytterligare en smältvattensflod.

Rätt så aptuff buss strandad på Side Beach

Antikt och fint i Side

Här vill jag bo.

Kryddor och torkad frukt av alla dess slag

Turkisk delikatess som såldes i varenda i varenda gatuhörn.

Skålar och tallrikar i olika mönster kunde man hittar lite varstans.

Det här är bara ett fåtal av de bilder jag har planerat att visa er, men det får räcka för den här
gången. Jag hoppas att ni har haft två lika underbara veckor som jag! Om ni vill får ni mer än
gärna skriva lite här under och berätta om era veckor, vad ni har haft för er och så vidare. Då
skulle jag bli glader.

Godnatt