ibland är en dröm det finaste man har
weheartit.com
Höst. Jag har aldrig riktigt gillat hösten, utan det har mest bara varit som ett tragiskt väntrum
fram till vintern. Nu gillar jag hösten, men jag vill verkligen inte ha vinter. Hösten känns väldigt
bra just nu. Lagom varmt, lagom kallt, lagom soligt, lagom regnigt. Var man än vänder sig ser
man gul, röd och brun. Blad, halsdukar och kappor. Mysigt. Fast i och för sig får man en sådan
faslig lust att skita i livet och krypa ner under en filt med en bra bok och tända tusentals doftljus.
Eller ha vännermaraton under en varm filt. Att skriva repotage, plugga matte och skriva
regionsanalyser känns inte alls lika lockande.
Ibland vill jag bara spola fram tiden, ta studenten och flytta till New York. Bo i en liten lägenhet
med en balkong och en brandtrappa, och sitta på kaféer hela nätterna. Kanske hitta en alldeles
förträffligt snygg amerikan också. Så kan han flytta in i min lilla lägenhet och på hösten kan vi
göra allt det där man vill göra nu, men som man inte hinner med. Som att sitta på balkongen
under samma filt, dricka te och läsa en varsin bok. Eller ha vännermaraton hela nätterna. Det
skulle vara så himla perfekt. Fast läskigt. New York, det är så fasligt långt bort. Undra om jag
någonsin kommer våga flytta dit?
kärlek är ett brev skickat tusen gånger
you've been killing me since you said hello
You kill me but I can't let you go
IF YOU NEED ME, I'LL BE IN SPACE
Reflektera, analysera, älta. Fram och tillbaka. Om och om igen. Hemma, borta. Ute, inne. Överallt.
Halvhjärtade försök att skriva ned tankarna slutar i ett kolossalt kaos och de blir dubbelt så många
som dessförinnan.
Skriva, radera. Skriva, radera. Fram och tillbaka. Om och om igen.
Worddokument fyllda med meningslösa ord slutar som de började, som tomma, blanka blad.
Om och om igen.
Kollegieblock efter kollegieblock fylls av melodramatiska tankar och utopiska drömmar. Prestationsångest,
besvikelser och misslyckanden blir en vardag och någonstans däremellan tappar man fotfästet. Man
svävar långt bortom allt vad realitet innebär. Tankarna blir ens verklighet och ältandet hela ens värld.
På dagarna, på nätterna. Hemma, borta. Överallt.
Verkliga händelser blir till drömmar och drömmar blir till verkliga händelser.
Kontroll byts mot förvirring. Kaos.
Man ser inte längre skillnad på början och slut. Det enda man kan göra är att reflektera, analysera, älta.
Fram och tillbaka. Om och om igen.
Funderingar bara. Jag mår rätt så bra, egentligen.
NORSKA GRÄNSEN
Fredag 22/7
Frusen och trött satt jag i bilen och beklagade mig över ännu en tidig morgon och den hårda arbetsdag
som låg framför mig. På radion pratade en man om minnesvärda ting som just denna dag skulle föra
med sig. Efter mycket om och men kom han fram till att faktumet att den sista skrivmaskinsfabriken la
ner denna dag nog skulle vara det mest minnesvärda. Han talade om hur han en gång hade samlat på
dessa symaskiner och hur han sörjde att de inte längre gick att få tag i...
Klockan slog 6.45 och det var dags att ta tjuren i hornen och kliva in på lagret. Maten skulle in i kylen,
väskan hängas upp, kniv och pennor tas fram och lådor packas upp. Allt kändes ovanligt ansträngande
denna dag och jag förbannade tyst mig själv för att jag lagt mig så sent kvällen innan. Minuterna kändes
som timmar och jag önskade då och då att jag aldrig tackat ja till sommarjobbet.
Efter otaliga timmar av stress och slit kunde jag till sist skriva ut mig och gå hem för dagen. Klockan
var då 14.30 och jag klev ut från lagret med vetskapen om att jag fem timmar senare skulle befinna
mig vid norska gränsen för att träffa ett antal släktingar. Lycklig över detta faktum och stolt över den
avklarade veckan sjönk jag in i en djup sömn så fort jag satte mig i bilen.
Nästa gång jag öppnade ögonen befann jag mig i Töcksfors, utanför min mormors systers lägenhet.
Nyvaken och med ett leende på läpparna blev jag omfamnad av moster Britta, mormor och morfar.
Efter lite kvällsfika och småprat satte vi oss i vardagsrummet för att slötitta lite på nyheterna. TV:n slogs
på och det norska nyhetsankarets röst uppfyllde plötsligt hela rummet. Allt prat och allt skratt upphörde,
människorna runt om mig tycktes sluta andas. Medan alla sakta men säkert sög i sig vad som just hade
skildrats, fyllde ilska och förtvivlan varenda kvadratcentimeter av rummet. Norge hade utsatts för ett
terrordåd. Norge. Vårat grannland. Fredliga lilla Norge. Jag kunde inte förstå.
Plötsligt kändes inte en tidig, kall morgon eller en lång, stressig arbetsdag så hemsk längre. Världsliga
problem blev genast till små bagateller och jag förbannade tyst mig själv ytterligare en gång, men här
gången av en helt annan anledning.
Helgen har nu passerat och antalet döda har stigit för varje dag som har gått. Jag kan fortfarande inte
förstå. Jag kan inte förstå hur en enda människa kan orsaka så mycket bedrövelse och smärta. Det
enda jag förstår, det är fredagsmorgonens radiopratare hade helt fel. Fredagen den 22/7 2011 kommer
inte bli ihågkommen för att världens sista skrivmaskinsfabrik la ner, den kommer bli ihågkommen för
något så mycket värre.
TVÅ AV TRE
Två av tre "Trio Sandberg", galet duktiga. (Tryck tryck tryck på bilden)
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. För 48 timmar sen var jag lyckligast i världen, nu vill jag bara
spricka. Det känns som om trycket i huvudet har trippeldubblats och allergin, tomheten och ilskan
har inte längre någonstans att ta vägen. Jag orkar inte mer. Ibland undrar jag varför man inte bara
kan få vara lycklig?
"LOVE, IT TURNS OUT, IS AS UNDEMOCRATIC AS MONEY, SO IT ACCUMULATES AROUND PEOPLE WHO HAVE PLENTY OF IT ALREADY."
Nu är det nog dags för en fin-lista. En liten omärkvärdig lista om märkvärdiga små förteelser, händelser i vardagen som kan få mig lite extra glad.
- Att vakna upp av fågelkvitter och solljus i ögonen
- Spendera bussresan bredvid en mysig liten tant som pratar på om oväsentligheter och är allmänt lättsam
- Busschafförer som med ett leende välkomnar en ombord på bussen
- Unika komplimanger från oväntade personer
- Den där känslan av belåtenhet när man känner att man har lyckats
- Vetskapen om att vara behövd eller saknad
- Initiativtagande personer
- Den matriella, men åh så välbehövliga, lyckan när man hittar något unikt och fint i en vettig prisklass
- Oväntade sms eller mail
- Lukten av nybakat bröd när man kliver in genom dörren
- Blommor. De första knopparna på våren eller en blomstrande äng på sommaren
- Leende människor
Lite fånigt kanske, men det är i alla fall en del av det som kan få en helt vanlig dag att bli lite finare tycker jag.
FLIGHTLESS BIRD
Ibland önskar jag att jag hade en hemlig förmåga att justera tiden efter mina egna egoistiska behov. Att man ibland bara kunde trycka på pausknappen och stanna upp ett tag. Stanna upp och se sig omkring för att liksom förstå vilken fin värld man egentligen lever i. Eller kanske stanna upp för att hinna ikapp med alla beting och vardagssysslor som ska göras. Framför allt skulle jag vilja stanna tiden bara för att få sätta mig ner och andas. Det var länge sen nu, sen jag andades ordentligt. Det finns ju dock andra förmåner med att justera tiden. Ibland skulle det vara skönt att bara spola framåt litegrann. Kanske till vecka tolv, då uppdraget är inlämnat, romananalysen gjord och engelskaboken läst. Dessutom kommer mina efterlängtade vårskor på posten och jag ska ha våffelkväll med mina fina vänner. Att det är toghetermöte, Åre-eko och fasta-uppehålls-Lördag förvärrar ju inte det hela. Åh, vad underbart glad jag kommer vara fredag vecka tolv.
DALANDE SNÖFLINGOR
LYCKA
- Imorgonbitti, klockan sex, beger jag mig mot bussen som kommer ta mig och många fina vänner till Åre
- Idag har jag lämnat in ett CV för sommarjobb
- I mitt rum ljuder fina melodier ur högtalarna
- Jag har en alldeles egen godispåse som sällskap
- Jag behöver inte ägna mig ett dugg åt skolan idag (egentligen behövs det, men det bryr jag mig inte om)
- Min säng är prydd med sockar, pjäxor, tjocka tröjor, underställ, rånarluva och så vidare
- Min FINA moder har inhandlat baguetter och drickyoghurt till morgondagens långa resa
- Solen skiner utanför fönstret
- Jag sitter iklädd min absolut finaste blommigaste klänning
Det här är en fin dag.
THE STORM IS COMING, BUT I DON'T MIND
Vandrade hem med lyckans melodi spelandes i öronen. Vart jag än vände blicken fann jag snöflingor ringlandes ned från himlen, likt dammkorn en solig dag. Jag var tvungen att stanna upp och se mig omkring för att bekräfta verkligheten i det hela. När jag tillslut började tappa känseln i tårna, som var klädda i alldeles för svala skor i förhållande till vädret, kände jag att det var dags att bege mig vidare. En stirmma hopp och lycka började sprida sig i hela kroppen, som en behaglig rysning längs med ryggraden. När jag vek av från den asfalterade vägen in på den lilla skogsvägen kikade plötsligt solen fram mellan trädtopparna. Glädjeruset var nu i hela mig och jag kände hur benen blev självständiga och tog små glädjehopp fram på den snöiga stigen och hur stämbanden började bilda egna små melodier, likt fåglarna i träden. Plötsligt förstod jag vad det var, jag var lycklig.
NATTFUNDERINGAR
Tänk att ord kan påverka så mycket. Att ett litet ord, några bokstäver i enkla följder, kan påverka så pass mycket. Att ett ord kan få en att känna sig värdelös.
Jag kan inte förstå. Vad är det som händer? Att dåliga dagar förekommer är självklart ett faktum. Men om den dåliga atmosfären från dagen liksom består.. Vad gör man då?
Ibland undrar jag om det är så här det ska vara. Om det någonstans står skrivet att saker och ting ska ske. Nej jag förstår inte. Just nu känns allt som en enda dimma, jag vet varken ut eller in. Det enda jag helt säkert vet är att så här ska det inte vara. Så här kan det inte vara, inte om jag på något underligt vis ska hitta tillbaka till det bättre.
KÄRLEK ÄR SOM HOSTA, DET GÅR INTE ATT DÖLJA
Instämmer med mina egna ord i föregående inlägg. Tänk om det vore vår? Tänk dig att du vaknar lite för tidigt på morgonen av att en Koltrast har byggt bo i tallen bredvid ditt fönster och nu sjunger med sin vackraste stämma, i hopp om att locka till sig en hona. Eller så kanske du vaknar av att en ljusstrimma som mot alla odds råkar falla precis där du alltid brukar ha ditt huvud. Tänk att vart du än går doftar det tulpaner och vart du än vänder dig så bemöts du av ett leende. Tänk dig fågelkvitter och fina pojkar nynnandes på fina melodier. Tänk om det ändå vore vår...
Ja, drömma får man ju. För min del fungerar det alldeles utmärkt att hoppa över februari och mars.. kanske till och med april.
KÄNSLORNA TAR SLUT OCH KVAR ÄR TOMHETEN
källa; okänd
Har suttit i över en timme och lipat som ett litet barn framför TV:n. Ibland undrar jag om det är normalt att vara så känslig som jag kan vara ibland. Jag gråter nästan alltid när jag ser på TV, alltid är det något. Så nu när den finaste av alla killar blev skjuten och hamnade i koma, hur hans fru panikslaget höll hans hand och i ömhet viskade fina ord i hans öra, nej då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag gråter nästan bara jag tänker på det, fåigt, ja visst. Men är inte livet lite för orrättvist ibland? Egentligen kan man ju tycka att jag inte har någon rätt att klaga. Jag har mat, jag har vatten, jag har tak överhuvudet och jag riskerar inte att hamna mitt i ett eldkrig om jag kliver utanför dörren. Men, är det allt? Kan man inte tycka andra ting är värda att beklaga sig över? Tänk om man, trots att man har det nödvändigaste, inte känner sig hel. Tänk om man går omkring med ett sårat inre, ett brustet hjärta eller allmän tomhet. Tänk om man känner sig sårad, sårbar. Tänk om man känner att man inte räcker till, att vad man än gör så räcker man aldrig till. Vad man än gjorde, så räckte man aldrig till.
IT'S LIKE FORGETTING THE WORDS TO YOUR FAVOURITE SONG
Har egentligen inte något vettigt att dela med mig av alls. Min dag är inte ens värd att beskriva, då den mestadels har bestått av religionsplugg. Dock hängde jag hemma hos Martina min vän, vilket gjorde det hela mycket intressantare.
Lyssnade på fin musik också, vilket muntrade upp det hela ytterligare. Är det inte konstigt egentligen vad några toner kan göra? Hur några rader kan vända upp och ner på hela tillvaron och få humöret att förändras snabbt som blixten. Tänk hur mycket en ynka tre minuters låt kan påverka. Det behöver inte ens finnas en text till låten, den kan påverka lika mycket för det. Oftast kopplar jag ihop låtar till minnen och på så sätt framkallar låten vissa känslor. Men ibland behöver inte ens låtarna betyda någonting, utan det är bara självaste tonerna som framkallar en känslo-orkan. Det är väldigt häftigt egentligen, hur en låt kan få en att glömma allt annat och hur en låt kan få tårar att rinna eller människor att skratta och sjunga högt av lycka. Tänk hur världen skulle se ut utan musik.. Tack Gud att jag inte är döv.
IT'S COLD OUTSIDE
"DET ÄR BÄTTRE ATT BE OM FÖRLÅTELSE, ÄN TILLÅTELSE"
Bild på mig och Clara i Grekland i somras. Kanske årets bästa vecka.
Vaknade lite senare än vad jag egentligen skulle idag. Hade tänkt att ta en sån där jättelång och skön morgon, då man hinner i princip allt. Som att dricka te och äta frukost jättelänge, tillsammans med ingen mer än en bra låt spelandes från högtalarna. Därefter hinner man ta god tid på sig framför spegeln, kanske duscha till och med. Det bästa av allt är när man är färdig med allt det nödvändiga, och inser att man har nästan en timme kvar tills man ska åka. Då kan man ju passa på att kolla på någon sådär riktigt bra serie, eller varför inte passa på att minska läxhögen på skrivbordet. Eller, så går man och lägger sig igen och när man vaknar upp, är det bara att sätta på sig jackan och gå. Åh, vad jag älskar sådana mornar. Men, som jag skrev i början vaknade jag ju upp lite senare än vad jag tänkte. Så min morgon blev allt annat än fridfull.. Eller ja, nästan. Jag hann ju med bussen i alla fall, tur nog.
På tal om mornar och liknande kan jag ibland känna att jag kanske är en av jordens mest passiva människor. Jag kan liksom bara längta till att få sova, eller sitta och småtitta på TV. Det är ju inte så att jag inte tycker något annat är kul, men jag är liksom så trött hela tiden. Jag skulle jättegärna vilja hitta på sådär riktigt roliga saker oftare, eller umgås med mina fina vänner mer än vad vi umgås nu. Något av det bästa som finns är ju just sådana där stunder som liksom förgyller vardagen. De behöver inte vara stora, det räcker med att man sitter och dricker te med en fin vän. Eller ger sig ut på äventyr i skogen för att i förväntan få klicka fram några fina bilder. Eller ta en runda på stan, kanske prova plagg efter plagg, för att tillsist bli så trött att man slutar upp på ett provrumsgolv med en fnittrande vän. Ja, ni förstår. Det behöver inte vara så märkvärdiga tillfällen det handlar om. Bara man är med de man tycker om så spelar det inte så stor roll.
Det här året hoppas jag verkligen att jag ska vakna upp ur min dvala och orka skapa lite fina minnen i vardagen också.
