källa; okänd

Har suttit i över en timme och lipat som ett litet barn framför TV:n. Ibland undrar jag om det är normalt att vara så känslig som jag kan vara ibland. Jag gråter nästan alltid när jag ser på TV, alltid är det något. Så nu när den finaste av alla killar blev skjuten och hamnade i koma, hur hans fru panikslaget höll hans hand och i ömhet viskade fina ord i hans öra, nej då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag gråter nästan bara jag tänker på det, fåigt, ja visst. Men är inte livet lite för orrättvist ibland? Egentligen kan man ju tycka att jag inte har någon rätt att klaga. Jag har mat, jag har vatten, jag har tak överhuvudet och jag riskerar inte att hamna mitt i ett eldkrig om jag kliver utanför dörren. Men, är det allt? Kan man inte tycka andra ting är värda att beklaga sig över? Tänk om man, trots att man har det nödvändigaste, inte känner sig hel. Tänk om man går omkring med ett sårat inre, ett brustet hjärta eller allmän tomhet. Tänk om man känner sig sårad, sårbar. Tänk om man känner att man inte räcker till, att vad man än gör så räcker man aldrig till. Vad man än gjorde, så räckte man aldrig till.