Tänkte dela med mig av en fin liten låt som har fått mig att småle hela eftermiddagen.

Är nyss hemkommen efter en väldigt fikarik eftermiddag. Pluggfikade med finfina vänner på Broadway i många timmar. Gjorde nästan en kaffedebut till och med! Efter ett väldans lyckat pluggfika knallade jag upp mot stan för att återlämna ett misslyckat köp. Jag kan inte riktigt förstå mig själv ibland, jag lyckas alltid på något underligt litet vis inhandla onödiga ting som jag ändå bara går och lämnar tillbaka.
Hur som helst, när jag avklarat återlämningen traskade jag vidare, i fruktansvärt raskt tempo, ner till min vän Totte. Vi satt och pratade lite precis som alltid och precis som alltid hjälpte han mig lite granna med olika tekniska små problem. Jag hann dock inte tillbringa mer än en kvart hemma i Tottes kök, innan det var dags för oss att bege oss vidare mot Espresso House för ytterligare lite fika.
Rätt stort för mig att fika två gånger på en och samma dag, då jag vanligtvis inte fikar speciellt ofta. Men men, fin eftermiddag var det i alla fall.

Denna otroligt somrigt lyckliga sommarbild får pryda det här annars ganska tråkiga inlägg. Sommar skulle inte sitta fel nu.

Ska med högsta effektivitet försöka skriva klart så mycket som möjligt på historiauppgiften under den kommande timmen. Sedan bär det av mot Broadway för lite pluggfika med fina, efterlängtade vänner. Det blir fint det. Labborationsrapport, engelskaövning och etiska dilemman står på schemat. Vi hörs!

Kärlek.

Sitter inne på mitt rum, i öronbedövande tystnad, och känner hur mycket jag saknar människorna jag har spenderat senaste veckan med. Konstigt kanske, om man tänker på att det bara var 12 timmar sedan jag såg dem sist. Men jag saknar dem i alla fall.
Jag saknar ER.

Har ganska precis kommit hem från en alldeles underbar vecka i Åretrakterna. Helt galet vad bra vi har haft det. Fina människor, fin skidåkning, fint väder. Det är faktsikt inte roligt alls att vara hemma, det enda positiva jag kan komma på är mammas mat och lite föräldrar-kramar. Jag saknar till och med sängen där borta...
Måste tillägga att det är väldigt underligt hur ens vardagsvanor kan ändras så fort. När vi var där var det efter bara ett dygn inte konstigt alls att äta, sova och leva tillsammans med många andra. Att duscha på 3 minuter, gå om kring i underställ, bre matsäcksmackor, leka bajs-leken (haha) och alla andra moment som inte hör den vanliga vardagen till blev helt plötsligt som en ny vardag. Nu däremot när jag sitter här i min fotöljliknande stol i mitt egna rum, helt ensam, utan matsäcksmackor, känns det som om jag aldrig har varit iväg. Ja, det är konstigt det där med anpassningen efter den miljön man befinner sig i.
Oj, nu blev det visst lite mycket onödigt pladder så det är nog bäst att jag avslutar. Bilder hoppas jag kunna visa inom en snar framtid. Det kan dock ta ett tag då jag inte själv klickade fram några bilder (kände att jag ville lägga ner mer tid på att umgås).
Ja ja, på återseende.

Måste bara be om ursäkt för de halvt deprimerande inläggen på sistonde... Det är inte så att jag mår dåligt (eller jo, jag är förskyld...) eller är olycklig på något sätt. Jag är bara så otroligt stressad för tillfället, hinner knappt med att sova eller äta som jag borde. Så förlåt för att jag låter så självdestruktiv, det är inte riktigt min avsikt egentligen. Dessutom måste jag be om ursäkt till alla i min närhet som får lida av mitt panikartade beteende. Förlåt. Jag hoppas att jag hinner vara lite mer kamratlig snart igen, att jag hinner umgås med de jag tycker om... Det skulle inte heller sitta helt fel med en tidig kväll och en hel natt sömn. Men men, var sak har sin tid.

Nu ska jag återgå till vardagens alla måsten igen. På återseende.

Alla hjärtans dag.
Vaknade imorse av dunkade huvudvärk, smärtor i halsen och rinnande näsa. Efter en stunds övervägande insåg jag att jag faktiskt inte orkade gå till skolan. Så jag stoppade i mig lite värktabletter, drack ett glas varm choklad och gick sedan tillbaka till sängen. Där tillbringades sedan större delen av förmiddagen. När jag kände mig pigg nog för att gå upp drog jag på mig tofflorna och morgonrocken och förflyttade mig till TV-soffan, där i princip resten av dagen fick spenderas. Försökte mig på lite naturkunskap lite då och då, men det slutade bara i mindre nervsammanbrott..
Har gått på värktabletter ungefär hela dagen och jag har inte gjort någon nytta alls. Fy. Att vara sjuk kan vara det värsta som finns. Speciellt när tiden inte räcker till annars heller och när det bara är en vecka kvar tills man står på skidorna i Åre. Nej nu räcker det, jag har inte tid att vara sjuk... ´
Dessutom är det alla hjärtans dag.. en helt vanlig måndag för min del, vill säga. Bara det att man får chansen att bli påmind om sin ensamhet lite extra mycket. Underbar dag.. (ursäkta bitterheten)

Tänk att ord kan påverka så mycket. Att ett litet ord, några bokstäver i enkla följder, kan påverka så pass mycket. Att ett ord kan få en att känna sig värdelös.
Jag kan inte förstå. Vad är det som händer? Att dåliga dagar förekommer är självklart ett faktum. Men om den dåliga atmosfären från dagen liksom består.. Vad gör man då?
Ibland undrar jag om det är så här det ska vara. Om det någonstans står skrivet att saker och ting ska ske. Nej jag förstår inte. Just nu känns allt som en enda dimma, jag vet varken ut eller in. Det enda jag helt säkert vet är att så här ska det inte vara. Så här kan det inte vara, inte om jag på något underligt vis ska hitta tillbaka till det bättre.