Befinner mig i ett euforiskt tillstånd efter gårdagen. Alltså finaste finaste Håkan.

Trots timmar av köande, huvudvärk och fulla medelålders män som knuffade oss halvt livlösa
under konserten, så var gårdagen den bästa dagen i mitt liv ungefär. Har inte varit så lycklig
på länge skulle jag tro. Slutade nog inte le förrän jag somnade av ren utmattning på bilresan
hem. Jag hoppas att den saliga känslan inte går över lika snabbt som konserten tog slut, utan
att jag kan plocka fram den lite då och då under de kommande veckorna. Det skulle va fint.
Håkan är fin. Fin, finare, finast.